Ja, vi är från gnällbältet
Har ju vart i Skåne med ingen underbarare än Sarah. Gött. Hälsa på Lou, Anna, Podde, Marcus och Koby. Gött.En av dagarna var vi utanför Helsingborg och dagen till ära skulle vara en utflyktsdag som slutade i en Living-on-the-edge eftermiddag. Skulle hitta kända nimis (ett koncept konstverk av Lars Vilks i Kullabergs naturreservat). På vandringsskylten stog det som så att det var 1,2 km dit. En och en halv timma senare inser vi att vi borde gått för långt.
Tar då ett väldigt oklokt beslut att strunta i den lilla snåriga stigen för att i stället ge oss in i den ännu mer snåriga skogen/djungen/vildmarken. Vi tänkte att ”om vi tar oss ner för det stora stupet till vattnet så måste vi ju se nimis. HA! Ytterligare en och halv timma senare har jag, Sarah. Koby, Martin och Matte hasat oss ner för stup, klättrat upp på berg, åkt skridskor på stenar halare än såpa på is, upp ner, in i taggbuskar och slingrat oss som giftormar genom skogen.
Ett felsteg och vi vill inte tänka på vad som kunde hänt… Stenar rasar om oss och svetten rann. Konditionen hånflinade åt oss och våra pulsar som skenade. Tänk er två stora valrossar i tajta jeans och converse som försöker sig på bergsklätting. Ungefär så såg jag och Sarah ut.
När vi till nästan gett upp hoppet och bestämt oss för att vi måste vara i fel naturreservat så hör vi röster på andra sidan ett stenras. Vi var räddade! Vi hittade nimis! Värt det? Oja! Nimis är en vuxens lekplats precis vid havet, enorma träkojjor och gångar överallt som man kan klättra i. Fint.
Detta äventyrs Living-on-the edge beteende som jag och Sarah mer än sällan finner oss själva i förundrar oss. Det framkallas bara när våra kloka huvuden slås ihop. Ensamma är vi bra. Ihop borde vi förbjudas att vara!
Some pics!
