Moa

Fick min cykel fixad häromdagen. Eftersom jag inte hade cyklat på ett år kändes det som om jag kunde cykla till australien och tillbaka lätt som en plätt. SÅ jag beslöt mig att pröva om jag kunde cykla 3,5 mil från Örebro till Ormesta. Inget bra beslut. Det började sådär, åkte vilse någonstans kring marieberg så jag virrade runt 20 min innan en snäll tant berättade om jag skulle mot Kumla var jag heeelt ute och cyklade. bara att vända.

Men sen fick jag flow och det kändes bra. Efter en mil insåg jag att på min treväxlade racingcykel fungerade enbart 1 av växlarna. Happ, fan tänkte jag. Sedan började det låta skumt och jag gjorde en all - around - check på min cykel och upptäckte att min bakhjul svajjade fruktansvärt och det såg ut som om hela cykeln skulle  braka ihop vilken sekund som helst. Men envis som jag är (en gång om året typ) så skulle jag faan-e-mig komma fram.

inte nog med cykelproblem.. vinden tycktes blåsa mot mig vilket håll jag än cyklade. Sista 5 km cyklade jag i snigelfart, svettades som en gris och hade krampkänningar i ena vaden. det har nog aldrig kommit ur så många och så grova svärord som det gjorde då. och vem fan är det som tillverkar cykelsadar?! det mest osköna man kan sitta på i hela världen. men jag klarade det.

OCH JAG ÄR SÅ NÖÖÖÖJD ÖVER MIG SJÄLV. haha.

så nöjd att jag fortfarande tänker " jaa men jag kan äta vad jag vill för jag cyklar ju faktiskt 3 mil ibland". Hur länge ska det tankesättet pågå? är lite rädd för mig själv.