Moa

familj bortrest i helgen.

vilket på något sett resulterat i att jag ska vara hästansvarig. JAG AV ALLA! JAG! JAG som är räddast i världen. Mina uppgifter är att kolla om dom är i stallet. ge dom hö och vatten. släppa ut dom. gå in i deras boxar och sånt. Jag har inte klivit in med så mycket som en tå senaste åren i stallet. och så beslutas det att jag, nu, denna helg, ska bli av med min hästrädsla.

.

Jag intalar mig själv att VÅRA hästar är världens snällaste (dom är faktiskt världens snällaste) I alla fall den ena som jag växt upp med, Loket. Men den andra.. säger sig ju på namnet: Liggist.

.

.

Vet inte varför jag är så jäkla fånig när det gäller hästar. Borde vara en sånhär världsvan hästbrutta som inte ens reagerar när en häst sparkar bakut eller trampar mig på tårna. Har funderar på det här många gånger och kommit fram till att min ridskoleupplevelse kan ses lite som ett trauma . gör en lista:

.

.

• fick en häst som var allergisk mot saker så den hade ett eget stall (lääskiggt)
• fick en annan häst som bet mig med jämna mellanrum
• min stora idol på stallet som hade största hästen och en cool box blev sparkad när jag var där och ambulansen fick komma
• en gång var min dumma häst irriterad på en fluga som flög ovanför sitt huvud. Jag kollade upp mot hästens huvud precis i rätt stund för att hästen ska slå sitt huvud i sin namnskylt. Den landade precis bredvid mitt öga. fick blåtira.
• hyperventilerade så att jag fick åka till sjukhuset och andas i en påse
• I samband med detta såg jag filmen Mannen som talar med hästar. Då några flickor är ute och rider med sina hästar i snön, hästarna halkar ner för en backe och blir påkörd av lastbil. Flickan inga ben och hästen blir rädd och galen. Kanske har lite fel om handlingen. men så uppfattade jag den.

håll tummarna nu '